Den 6 juli 2018 presenterade Regeringen sin digitaliseringsstrategi. Vid denna uttalade civilminister Ardalan Shekarabi att Sverige skulle ”återta sin världsledande position rörande digitalisering”. När Sverige tidigare varit världsledande är för mig oklart och förklaras inte. Uttalandet visar tydligt hur dåligt ställt det är med förståelsen för vad digitalisering innebär och kräver.

 

En grundförutsättning för att överhuvudtaget kunna digitalisera viktiga samhällstjänster är att berörda aktörer håller en relevant nivå av informationssäkerhet, eller cybersäkerhet som det numera är populärt att kalla det (ett begrepp som ingen har lyckats definiera än så länge). 

Men hur är det då ställt med informationssäkerheten i Sverige i slutet av 2018? Här kommer några iakttagelser från vad jag ser på marknaden.

-Jag ser organisationer inom både offentlig förvaltning och näringsliv där man inte har kontroll över sin information. I ett informationssamhälle är det en veritabel härdsmälta.

-Jag ser en statsmakt som fortfarande är extremt fragmentiserad där det är allt fler ”kockar som ska röra om i sin lilla del av grytan”. Fortfarande saknas det ett tydligt mandat för en central aktör att koordinera olika aktiviteter inom informationssäkerhetsområdet. Många kockar genomför splittrade insatser med varierande framgång. Visst görs det enstaka insatser som är bra och vällovliga men i det stora hela är den sammantagna effekten fullständigt otillräcklig. 

-Jag ser föreskrifter som är urvattnade då dom egentligen inte sätter ner foten med vad som krävs utan nöjer sig med att formulera krav som t.ex. man ska ha ett ledningssystem för informationssäkerhet med stöd av ISO/IEC 27001. Alltså inte att man ska ha ett LIS som uppfyller ISO/IEC 27001 utan med stöd av. Vad betyder med stöd av kan man undra? Kanske det räcker om en medarbetare för 10 år sedan tittade i standarden?

-Jag ser nya regleringar som t.ex. NIS-direktivet där tillhörande föreskrifter innebär att ett flertal myndigheter behöver bygga upp egna organisationer för tillsyn, vilket kräver specialkompetens som är svår att hitta på marknaden och ändå svårare att behålla. Detta samtidigt som det finns ett statligt system för tillsyn under ledning av SWEDAC som är till för detta. 

-Jag konstaterar att MSB i sin konsekvensutredning rörande föreskrift för NIS-direktivet argumenterade för och emot att ställa ett hårt krav på att man ska vara certifierad i enlighet med ISO/IEC 27001. Det enda argumentet mot detta var att det var kostnadskrävande. Ni kan ju gissa om det blev ett hårt krav i föreskriften eller inte?  Jag antar att det innebär att informationssäkerhet i samhällskritisk verksamhet inte får kosta något? 

-Jag ser att Sverige halkat efter i statistiken över certifierade organisationer. I statistiken framgår ju tydligt att det finns länder som Bulgarien och Rumänien som kommit betydligt längre. Jämför vi Sverige med till exempel Nederländerna som är hyfsat liknande i storlek så finns det 4 gånger fler certifierade organisationer i Nederländerna jämfört med Sverige. Följaktligen så är affärskravet att man är certifierad avseende informationssäkerhet väldigt vanligt när man ser krav från holländska företag eller myndigheter men inte särskilt vanliga i Sverige. 

-Jag ser ointresse från regeringen och statsmakten att använda internationella standarder trots att det finns minst två statliga utredningar som har konstaterat att Sverige som litet land i hög omfattning måste förlita sig på internationella standarder. 

-Jag ser att Polisen och MSB aktivt stöttar att det sätts upp ett system för certifiering baserat på egenkontroll och som inte är ackrediterad av SWEDAC och som aldrig kommer att kunna användas som bevis för att uppfylla affärskrav.

-Jag ser ett lågt intresse från statens sida att säkerställa ett starkt och aktivt deltagande i utvecklingen av internationella standarder trots att ett fåtal personer inom berörda myndigheter gör vad dom kan. Men totalt sett blir det ändå otillräckligt. Som exempel kan nämnas att Sverige under de senaste 10 åren inte haft någon som helst representation inom ISO/IEC JTC1 SC27 WG2 som arbetar med standarder rörande krypteringsalgoritmer. Just nu håller dom på och utvecklar ”post-quantum algorithms”. Men detta kanske är ett helt ointressant område för Sverige?

-Jag ser myndigheter som har varit medvetna om vad dom behöver göra sedan 2005 men som trots det ännu inte har kommit in i ett systematiskt förbättringsarbete. All energi går åt till akuta reaktiva insatser.

-Jag ser myndigheter som helt saknar kontinuitetshantering.

-Jag ser kommuner som inte har tagit sitt ansvar för informationssäkerheten eftersom ”dom inte fått några särskilda medel för det”.

-Jag ser statliga upphandlingar som innebär omfattande hantering av personuppgifter där det enda kravet på informationssäkerhet är att man ska ha en informationssäkerhetspolicy.

-Jag ser svenska företag som tappar affärer till utländska konkurrenter eftersom dom inte är certifierade gentemot ISO/IEC 27001.

-Jag ser svenska företag som är certifierade i enlighet med ISO/IEC 27001 men som vid offentliga upphandlingar inte har någon som helst fördel av det då upphandlande organisation inte ställde några krav överhuvudtaget runt informationssäkerhet trots att upphandlingen omfattade hantering av personregister.

-Jag ser både företag och offentlig förvaltning som gladeligen utkontrakterar sin informationshantering och system till leverantörer och molntjänster utan att man har ställt relevanta krav och utan att det genomförts någon som helst riskbedömning.

Enligt min mening så är situationen långt ifrån bra och ska vi som land bli värdsledande i digitalisering behöver vi bli världsledande när det gäller informationssäkerhet. Och det är vi väldigt långt ifrån i nuläget. Den nuvarande situationen innebär att Sverige som land drabbas av onödiga och mer eller mindre allvarliga incidenter dagligen som kunnat förhindras med ett systematiskt arbete. Frågan är hur många år till det ska ta innan regeringen och statsmakten tar detta på fullt allvar och sätter ner foten en gång för alla. Vi har just nu nått en nivå då Sveriges konkurrenskraft som land påverkas negativt. Frågan är om någon bryr sig? Vad säger du, civilminister Ardalan Shekarabi?